Historien om hur hunden kom in i mitt liv...

När jag var 9 år började jag önska mig en kanin. Mina föräldrar var mycket negativa till ett djur i bur och jag tjatade för döva öron. De tyckte det räckte med våra två katter Skrållan och Sussie.
I tidningen Kalle Anka utlystes en teckningstävling där priset var en fullutrustad kaninbur. Min förhoppning var att vinna buren för då var jag övertygad om att de inte kunde neka mig en liten kanin. Jag tecknade mycket noga en verklighetstrogen kanin och skickade in. Månaderna gick och jag väntade och väntade på svar. När så vinnarbilden publicerades var det en söt men overklig kaninteckning som vann buren. Jag var helt förkrossad!! I två års tid hade jag önskat mig en Stampe och det kändes som sista hoppet övergav mig nu.

Så åkte familjen på semester och jag blev störtförälskad i en Yorkshireterrier. Mamma sa - Ja, en sån där kan du önska dig istället för kanin. Något som kan tolkas på helt annat sätt av en 11-åring än vad hon tänkte. Nu insåg jag att det var en hund jag ville ha!

Ilade till biblioteket när jag kom hem från semestern och lånade alla hundböcker de hade. Jag tog ett skrivhäfte och författade min egen hundbok utifrån de fakta jag läste mig till. Ritade till och med upp en hund och beskrev hela anatomin, blott 11 år gammal.
Den första rasen jag drömde om var Labrador, en gul med brun nos. Sedan var det länge brindle-färgad Cocker spaniel som gällde. Jag hade talat med en farbror som hade sådana och visste att det fanns en kennel i Lillhärad utanför Västerås. Minns än idag hur jag suktade efter att få svänga in på vägen till Lillhärad när vi åkte förbi på rv 68, på väg till Västerås eller någon orienteringstävling åt Kungsörshållet.

När 12:e födelsedagen närmade sig, våren 1983, kom mina föräldrar in på rummet och ville se bilder på Dobermann och Collie i boken "All världens hundraser". Storebror skvallrade såklart och sa att de ringt på en blandrasvalp till mig. Jag blev så glad så jag nästan svimmade men var tvungen att hålla masken i nästan två veckor till. När födelsedagen kom ursäktade sig mina föräldrar att de inte hade någon hund att ge mig. Men de förklarade att de ringt på blandrasvalpar och Cavalier King Charles spanielvalpar. Både ledsen och glad öppnade jag de vanliga presenterna. Insåg ju nu att jag nog skulle få en hund minsann - när det föll sig.

Tre dagar senare såg jag en annons i Västmanlands Läns Tidning, "Snäll colliehane söker hem på landet." -Pappa, titta! Kan du inte ringa på den? utropade jag -Njä, du får ringa själv om du vill ha den, svarade pappa som var upptagen med annat och nog inte riktigt lyssnade...
Jag sprang runt, runt och var jättenervös. Men så fattade jag luren och slog numret. En snäll tant svarade och förklarade allt möjligt om hunden. Vi skulle få komma och titta och nu fick pappa prata om det praktiska.
En vecka senare hämtade vi Ukke, en 4,5 årig colliehane. Han hade bott i Uppsala hos en ensamstående kvinna och hennes dotter. Tyvärr blev kvinnan sjuk och Ukke behövde omplaceras, vilket hans uppfödare i Enköping ombesörjde.

Ukke var mycket stor, ståtlig och väluppfostrad, men lite blyg och försiktig. Varje dag efter skolan gick han och jag runt sjön och jag blev snabbt Ukkes favorit. Vi var som ler och långhalm. Efter en tid behövdes inget koppel. Om vi mötte en argsint hanhund satte Ukke nosen i vädret och travade en omväg runt den "ohyfsade" jycken. Han var inte särskilt lekfull utan en riktig aristokrat. Vänlig och trofast sin lillmatte.
Vi brukade strosa, bara Ukke och jag, timtals i skogen och ibland gå upp till 1,5 mil på "upptäckarfärder". På den tiden fanns inga mobiler men ingen var heller rädd för otäckheter trots min ringa ålder. Vi brukade även träna "agility" på lekplatserna vid skolan redan innan jag visste vad det var. (Agilityn introducerades till Sverige av Marie Hansson 1985, då hon bl a skrev boken "Agility Action" Jag själv introducerades till sporten först 1994 när Nisse och jag deltog på nybörjarkurs.)

När Ukke var 12 år började jag planera att flytta hemifrån och insåg att den vännen behövde få bo kvar i huset med mina föräldrar och lillebror.
Således tog jag över avlivningshotade Brasse från en jobbarkompis, en Shetland Sheepdog på 7 år. Han hade en massa tokigheter för sig men jag tänkte ge honom en chans. Han var ju liksom en collie - men i mindre format - som kunde passa i min tänkta 1:a. Husets katt Triztan skulle inte gå att ta med in i lägenhet så jag skaffade även en liten kattunge som hette Svullo. Hon skulle bli innekatt och flytta med mig hon också. Jag kunde ju absolut inte tänka mig ett liv utan katt och hund. Dessutom tillhörde nymfparakiten Hannibal och undulaten Jonathan min flock. En utökning som skett under tonårstiden.
Både Brasse och Svullo flyttade till oss i december 1990, och jag planerade att köpa lägenhet så snart rätt bostad dök upp.

Nu går ju sällan saker som man tänkt sig. Hela kvällsskiftet, på det frysdegsbageri där jag jobbade, sades upp. Jag tog lägenhetspengarna och köpte loss bilen som jag hade på avbetalning istället. Gissa vad föräldrarna tänkte?! Jag som skaffat fler djur till huset...

Men kärleken räddade dem. Jag flyttade ihop med dåvarande pojkvännen och senare även pappa till Emmie, Micke Gunnarsson. 
Hund, kattunge, fåglar och jag in i en etta i Avesta med sambon som växt upp helt utan djur. Finns det hjärterum, finns stjärterum = enkel matematik.
 
Brasse hatade brevbärare så till den milda grad att han skalade upp nosen när han försökte mörda postiljonen genom brevinkastet. Hade han hindrats från att göra det kastade han sig istället mot första bästa cyklist med cykelväskor om det promenerades på förmiddagen.
Andra hanhundar avskydde han och hade lärt sig en snabb teknik att tugga av flexikopplet för att komma loss och mörda. Således gick lilla Brasse i ett flexikoppel med kedja längst ner. (På bilden till höger ses den "otäcka" kedjehunden med misseungen Svullo.
De sitter på ryggstödet till mina föräldrars soffa. Därifrån såg han när brevbäraren kom på Regnbågsvägen i Fagersta...)

Förutom olaterna var han en kärleksfull liten kompis som var oslagbar på att dribbla fotboll och göra mål mellan benen på oss.

Jag tänkte få bukt med hans olater och lånade en hundpsykologibok. Blev då sugen att börja från början med en liten valp också.

Vi flyttade ut på landet och där försvann Brasses problem med brevbäraren. Lantbrevbäraren kom i bil och det förstod aldrig vår lilla buse. Emmie hade kommit till världen och när hon var nästan 2 år skaffade vi Nisse. (På bilden till vänster ses Emmie i en vild kamp med Brasse om en liten gummifot)

Min pappa var nybliven pensionär och saknade hund. Ukke avlivades när han var 13 år och 7 månader, pga sjukdom i njurarna. Pappa frågade lite försynt om han fick låna nu 11,5 åriga Brasse. -Så han inte skulle "lära" Nisse en massa olater.

Brasse blev kvar sina sista lugna år i Fagersta och avlivades när han var 14 år och 9 månader pga yrsel- och krampanfall.

Vi skaffade en kompis till Nisse och det var så Emma kom in i vårt liv i november 1995. Sen har det rullat på....

Foto: Madeleine Rönnholm